Mikromod – den bortglömda superkraften på jobbet

Det pratas mycket om mod i arbetslivet. Att vara visionär. Orädd. Att tänka stort.
Men när jag tittar på de arbetsplatser som faktiskt fungerar, de som känns friska och levande, så är det sällan de stora modiga handlingarna som bär dem.

‍

Det är något mycket mindre.
Det är mikromod.

‍

Mikromod är när någon vågar räcka upp handen och säga ”jag förstår inte”.
Att erkänna ett misstag eller att våga påpeka att man tror att någon annan har fel.
Att ta sig tid och lyssna på en kollega som har det tufft, även i stressig stund.
Att säga ifrån i mötet, trots att stämningen är ”vi kör bara”.

‍

Det är de där små, nästan oansenliga valen som förändrar en kultur.

‍

Det märks också på arbetsplatser som saknar mikromod.
Där märks det i tystnaden.
I att människor håller inne med det som skaver, gör som de blir tillsagda, blundar lite för mycket och ler lite för brett.
Det ser ut som harmoni, men är egentligen en lågintensiv kapitulering.

‍

Mikromod handlar inte om att vara hjälte.
Det handlar om att vara människa.

‍

Det kräver närvaro, ansvar och en sorts vardaglig integritet. Inte för att någon tittar, utan för att det är så man vill jobba. Så man vill vara.
Och här kommer HR in.

‍

För om mikromod ska bli en del av kulturen kräver det trygga rum, rättvisa system, ledare som föregår med gott exempel – och organisationer som inte bestraffar människor för att de talar klarspråk.

‍

Vi behöver mindre ”modiga visioner” i powerpoints och fler mikromodiga handlingar i korridorerna.

‍

Framtidens arbetsliv byggs inte av stora hjältar.
Det byggs av människor som vågar göra det lilla, precis när det behövs som mest.