Att inkludera är att exkludera…

Provocerande eller hur? Vart du än vänder dig just nu är inkludering och tillgänglighet ord som återkommer igen och igen. Inkluderande ledarskap och tillgängliga webbplatser. Inkluderande processer och tillgängliga arbetsplatser. 

‍

I 2024 är inkludering mer än ett ord, det är ett absolut måste! Forskning, experter och samhället säger, nej skriker, det högre och högre! Med all rätt ur många perspektiv!  Och ändå så kommer jag mitt i det och säger att du genom att inkludera faktiskt exkluderar…

‍

Det är inte vad du ville höra eller hur?

‍

Jag förstår det, det ville inte jag heller. 

‍

Men den kalla sanningen ovan fick jag själv serverad av min egen son för många år sedan nu. 

‍

Jag som trodde att jag faktiskt hade börjat få till balansen i att få med mig hela familjen utifrån alla förutsättningar som finns i den. 

‍

Att alla var inkluderade och att vår tillvaro var tillgänglig utifrån konstens alla regler. 

‍

Det kändes ju t.ex. så himla rätt den där vårdagen när jag tog mina äldsta två grabbar på promenad. 

‍

Stolt och lycklig gick jag hand i hand med Storebror medan Lillebror sprang fram och tillbaka och varvade oss igen och igen. Jag var så glad över att finna en aktivitet som passade Storebror med sin synnedsättning och behov av struktur och förutsägbarhet och där Lillebror också hade roligt.

‍

Men så ramlade Lillebror plötsligt långt därframme! Och jag halvsprang fram, snabb att trösta och finnas där mitt i skrubbsår och ”dödshocken” bara en snart 4-åring kan snörvla fram mellan tårarna. Efter att ha tröstat och kramats så bad jag honom att kanske kunde han nu hålla sig lite närmare mig? Kanske kunde han gå lite istället för att varva oss ett tag?

‍

”Men mamma, jag har så JÄTTEmycket spring i benen och du och Storebror går SÅÅÅ långsamt. Mina ben klarar inte av det!” Protesterade han högljutt. 

‍

Och kanske är det ett banalt exempel. 

‍

Men där och då insåg jag plötsligt att mitt inkluderande och balans av familjens förutsättningar i samma andetag också var en begränsning av min yngsta. Genom att välja förutsättningar som min äldsta kunde hantera - en promenad, så exkluderade jag min yngstas otroliga behov av så ofantligt mycket mer energi, rörelse och action.

‍

Och jag började inse att det fanns överallt runt mig. 

‍

Att använda bilder och emojis i strukturen av allt vi skriver här hemma (eller i ditt Linkedin inlägg för att ge kontext till din vardag) är t.ex. inkluderande utifrån min sons behovs av struktur och guidning för att lättare ta till sig texten. Men samtidigt exkluderande utifrån hans synnedsättning och med hjälpmedel som inte läser upp emojisarna och skapar en kaosartad text. 

‍

En trottoarkant som är lågt utformad passar svärfar i rullstol perfekt när han ska över gatan samtidigt som det försvårar syntolkningen av miljön för sonen utifrån synnedsättningen han har. 

‍

Så vad ska man göra? Sluta att inkludera, anpassa och tillgängliggöra? 

‍

Nej.

‍

Men jag skulle vilja skicka med dig ett ord som gjort skillnad för mig i detta. 

‍

Medvetenhet. 

‍

Medvetenhet kring att de val du gör, oavsett hur väl intentionen än är också högst troligen kommer att ha motsatt effekt eller kanske i alla fall försvårar för någon annan. 

‍

En medvetenhet som gör att ni därför inte stannar vid ”vi jobbar inkluderande” utan utforskar för hur många det verkligen är sant. 

‍

Men också en medvetenhet som är förlåtande för att initiativen inte alltid når ända fram och som skapar stolthet över att ni tog action ändå istället för att bli handlingsförlamade av att inte vilja göra fel.

‍

Jag vet idag på ett helt annat sätt vad mina val har för konsekvenser här hemma. 

‍

Jag är medveten om att jag ibland inkluderar Lillebrors energi på bekostnad av Storebror motorik när vi ger oss ut på cykelturer eller spelar fotbollsmatcher på gatan där vi bor. Eller tvärtom exkluderar hans nyfikna äventyrssjäl till förmån för Storebrors behov av struktur och förutsägbarhet när vi väljer samma skidort med de små backarna som vi redan åkt i 100 gånger tidigare. 

‍

Det är kanske ett banalt exempel. Men det fick mig att börja tänka och bli lite mer medveten om komplexiteten kring att inkludera. Privat såväl som yrkesmässigt.

‍

Kanske kan det få dig att fundera också. 

‍

För ibland är det enklare att börja i de vardagliga ”banala exemplen” för att faktiskt landa in i vad och hur man ska ta det där första steget i att börja agera inkluderande. Utan att det fastnar i tomma ord i en policy men också utan skam och skuld för att inte räcka till fullt ut. 

‍

ALLT gott,

Sofia - Din wingwoman i organisationsförändring (och med inkludering som hjärtefråga i det)