Gen Z: När det inte längre går att gömma sig bakom otydlighet

Det pratas mycket om Gen Z just nu.

Vissa säger att de är krävande, andra upplever att de är stressade och vill ha feedback hela tiden. Och några andra är av åsikten av att de byter jobb snabbare än man hinner lära sig deras namn.

Så låter det ibland. Men stämmer det egentligen?

I en undersökning från Tidningen Chef, som jag läste nyligen, uppger 75 procent av cheferna att det är svårt att leda unga medarbetare. Samtidigt säger 68 procent att de tycker om det. Det är något fint i den dubbelheten, att viljan finns. Men mellan raderna förstår man att osäkerheten är stor.

Och kanske är det just därför som jag tycker att det blir extra intressant att verkligen förstå vad vi kan lära oss av detta.

För vad är det egentligen som upplevs som svårt?

Att unga ställer frågor eller att de hela tiden vill förstå varför.
Att de undrar vad som är ett bra resultat, för att de har svårt att avgöra det på egen hand.
Att de vill ha återkoppling innan det gått sex månader och ett utvecklingssamtal.

Det låter nästan som engagemang!?

I samma undersökning beskriver många chefer unga som krävande och otydliga. Samtidigt är det bara en liten andel som beskriver dem som fokuserade eller ansvarstagande. Det är lätt att tolka det som ett generationsproblem.

Men tänk om det inte alls är det.

Tänk om Gen Z inte är mer krävande än andra generationer, utan bara mindre benägna att acceptera otydlighet?

De har vuxit upp i en värld där allt går snabbt, där information finns direkt och där återkopplingen är en konstant del av deras vardag. När de kliver in i en organisation där mål är lite diffusa, prioriteringar skiftar utan förklaring och feedback kommer sent, ja då skaver det helt enkelt.

Och kanske är det inte så konstigt.

Forskningen om motivation och engagemang är tydlig. Människor behöver förstå vad som förväntas av dem, uppleva att de utvecklas och känna att de hör till. När kraven är höga men ramarna otydliga uppstår stress. Det gäller 25-åringar. Och 55-åringar. Tro mig!

Skillnaden är möjligen att 25-åringen säger det högt, direkt och tydligt.

Det är också talande att 90 procent av cheferna i undersökningen menar att ledarskapet behöver anpassas för att fungera bättre med unga. Det kan låta som att vi behöver uppfinna något helt nytt.

Men kanske handlar det snarare om att göra det vi redan fungerar mer konsekvent.

Att ha tydliga mål, och att det dessutom är tydligt att förstå hur man skall bidra.
Att det finns konkreta förväntningar, inte bara på mina arbetsuppgifter utan även på vilka önskade beteenden vi har på varandra i organisationen. Återkopplingen, den vill vi nära i tid.
Och vi vill se en balans mellan krav och stöd.

Det är inte ett anpassat Gen Z-ledarskap. Det är gott ledarskap.

Så nästa gång vi hör oss själva säga att ”den här generationen är annorlunda” kan det vara värt att stanna upp.

Vad är det egentligen de reagerar på?

Och vad skulle hända om vi tolkade deras frågor, deras otålighet och deras behov av feedback som en signal om att vårt system behöver bli tydligare?

Kanske är Gen Z inte ett problem att lösa. Kanske är de en temperaturmätare på hur hållbart vårt arbetsliv är.

Och det är, om man tänker efter, ganska hoppfullt.

‍