Högt till tak, eller nära till dörren?

Vi kan prata hur mycket som helst om tillit, psykologisk trygghet, kultur och värderingar - och det görs. Det är nog den största trenden just nu inom ledarskap, samtidigt som vi kan se hårdnande klimat i takt med konjunkturens svängningar. Det viktiga blir då hur vi agerar och vad medarbetare (och chefer) tillåts säga och göra.

Vad händer när du inte får säga vad du vill?

Ordet tystnadskultur väcker inte några särskilt positiva känslor, eller hur? Men ändå vet vi att de flesta av oss som varit yrkesverksamma ett tag och i olika verksamheter, någon eller några gånger har stött på detta fenomen. Antingen bara som en känsla eller föraning, som gjort dig lite mer uppmärksam, fått dig att ta ett steg åt sidan, höja garden eller rygga tillbaka. Utan att tänka mer på saken. Eller så har det varit en del av kulturen som sakta smygit sig på och blivit en del av vardagen. Du har kanske till och med vant dig!

Andra gånger kan tystnadskulturen komma som en stor fet käftsmäll som kastar dig huvudstupa rätt ner i diket utan att du riktigt hann förstå vad det var som hände. Och så finns det förstås allt där emellan. Jag och min författarkollega Susanne Hydén har haft "förmånen" att grotta ned oss i ämnet tystnadskultur under mer än ett och ett halvt år: Och oj, vad vi hittade mycket skit!

Där krockar uppstår mellan ny och gammal kultur finns en särskilt god jordmån för tystnad.

Tystnadskultur är alltså inte något "bara" för den offentliga sektorn, stat, kommun och myndigheter. Långt ifrån, vilket vi konstaterar i boken Tystnadens pris: hur du upptäcker, hanterar och motverkar tystnadskultur. Enligt vår enkät säger hela 97 procent av respondenterna att de har träffat på tystnadskultur på ett eller annat sätt. Tre av fyra anger att det drabbat både dem själva och andra. Nästan en av fem personer (18%) har sagt att det har drabbat dem direkt och personligen.

Detta gör sammantaget att cirka nio av tio av de som svarat har upplevt och på ett eller annat sätt påverkats av tystnadskulturens negativa bieffekter och maktspråk.

Tystnad gör ont - ta ingen skit!

Blir det då mer vanligt? Vi anar att ökningen har med att samhället förändras, kraven från politiken ökar och öppna gränser ger bakslag i form av protektionism. Säkert är det så att även ökade skriverier som rubriceras tystnadskultur, samt fokus på medarbetarskap, medarbetarengagemang, ökat teamarbete och självstyrning också lyft på förlåten.

Vi är inte längre så förlåtande för dåligt beteende, fulspel och sunkig kultur på jobbet, helt enkelt.

De yngre som kommer in på arbetsmarknaden tar inte heller vilken skit som helst, på gott och ont.  Höjer man sin röst kan det i vissa verksamhetener vara till ett högt pris, tystnadens pris. Egentligen är det kanske helt ointressant att veta om tystnadskulturen ökar eller minskar i stort. Det viktiga för dig är att uppmärksamma och veta om den finns där just du befinner dig. Att du förstår vad de innebär och hur du ska förhålla dig till den på ett konstruktivt sätt.

Maktutövning och tystnad gör ont för alla som kommer i dess väg:

•   När dolda agendor får råda, istället för uppriktiga samtal.

•   När chefer går i högre chefs ledband, istället för att själv bestämma vad och hur man vill agera.

•   När rävspel, falskspel och rena lögner försöker pådyvlas en. Långt ifrån de vackra värdeord som transparens, mod och glädje som anslås.

Du får det du accepterar

Kulturen finns där antingen du vill eller inte. De dagliga gärningarna, kommunikationen på möten, beteenden i kontorslandskapet eller på fabriksgolvet blir verksamhetens kultur. Antingen du vill eller inte. Det som sätter sig i väggarna, men främst i människorna som går in genom verksamhetens dörrar varje dag. Jargongen vid fikapausen liksom snacket i lunchrummet eller på vägen hem från jobbet formar hur vi ser på varandra, på ledningen och på verksamheten. Det formar kulturen.

Som chef och ledare spelar du en avgörande roll att själv leva värderingarna i allt du gör. Ditt budskap skriker mycket högre än de anställdas. Din attityd och beteende granskas mer noga. Om inte ledaren lever efter värderingarna, varför ska man då som anställd göra det?