Genomförande av lönetransparensdirektivet senareläggs -Ny diskrimineringslag föreslås träda i kraft den 1 januari 2027

Regeringen föreslår att ikraftträdandet av de nya reglerna avseende genomförande av lönetransparensdirektivet senareläggs till den 1 januari 2027. Det är viktigt att arbetsmarknadens parter får tid på sig att förbereda sig för de nya reglerna kring insyn i lönesättningen. Lagstiftningen behöver vara genomarbetad, förankrad och praktisk genomförbar. Men frågan är om skärpta regler kommer lösa det egentliga problemet, eller om vi bara skjuter det framför oss?
‍

Kvinnor tjänar, utan saklig anledning, cirka 10 procent mindre än män. Detta trots att de senaste årtiondenas regeringar har haft som långsiktigt mål att skapa en jämställdhetspolitik som syftar till att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.  

Nya lagar avlöser varandra

Det har gjorts försök genom åren att komma till rätta med de strukturella löneskillnaderna på arbetsmarknaden. Några nedslag av betydelse är; näringsfrihetsförordningen (1864), lika lön för lika arbete och avskaffande av särskilda kvinnolönetariffer (1960-tal), individuell beskattning (1974), Jämställdhetslag (1979), reformerad föräldraförsäkring (1994) och krav på lönekartläggning (1999). 

Lagstiftningen har alltså ackumulerats genom åren, i betydelsen att nya lagar har tillkommit som en följd av tidigare för att komma till rätta med problemen inom detta område. En serie reformer har genomförts, där den ena är en vidareutveckling av den förra. 

…men bara lagstiftning löser inte problemen

Ändå är vi inte i hamn. Mellan åren 2005-2019 minskade visserligen könslönegapet med cirka 6 procentenheter, men sedan dess ligger det i stort sett oförändrat – utvecklingen har planat av. Med nuvarande trend kommer vi kunna uppnå jämställda löner först år 2137! Kanske blir osakliga löneskillnader för kvinnor och män en icke-fråga först för våra barnbarnsbarnbarn.  

Vi måste vilja skapa ett jämställt samhälle!

Lagstiftning är med andra ord inte den enda lösningen. Vi måste också vilja bygga ett jämställt samhälle, fritt från diskriminerande strukturer på arbetsmarknaden. För att nå dit behöver vi parallellt med paragrafer och teknikaliteter addera kunskap, reflektion och beslutsamhet. Alla behöver ta små steg i vardagen.

Lönetransparens är nämligen i första hand en fråga om rättvisa, moral, normer och värderingar. Det handlar om vad för slags samhälle vi vill ha och hur vi gemensamt definierar bilden av en rättsstat. Det är ett förhållningssätt, och det behöver inte senareläggas. 

Extra tid kan leda till klokare och bättre förankrade beslut i längden

Lagstiftning är alltid betungande för arbetsgivare. Det är också anledningen till att parterna på arbetsmarknaden vill undvika det och i stället lösa frågor genom förhandling. Flera arbetsgivarorganisationer har framfört att förslaget till ny diskrimineringslag kommer medföra nya utmaningar, inte minst eftersom det är kort förberedelsetid, kräver förändringar i lönesystem och innebär nya mer komplexa sätt att redovisa lön och förmåner. 

Mer tid kan ses som ett sätt att skjuta problemen på framtiden, men det kan också innebära tid för förankrade processer, bättre beslut och praktisk genomförbarhet. Lyhördhet och tid är viktiga inslag i demokratiska processer och bör inte underskattas för att skapa långsiktig och varaktig förändring. Perioden fram till 1 januari 2027 är därför viktig för att visa att osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män inte bara är en fråga om compliance, utan också är en viktig värderingsfråga i en rättsstat.  

‍

Implementering av EU:s lönetransparensdirektiv föreslås träda i kraft 1 januari 2027

Regeringen senarelägger de lagändringar i diskriminerings- och sekretesslagen som behöver göras för att implementera EU:s lönetransparensdirektiv. Det innebär också att den första lönerapporteringen till Diskrimineringsombudsmannen flyttas fram till senast den 20 maj 2028. 

EU beslutade om lönetransparensdirektivet 2023, med en implementeringsfrist till den 7 juni 2026. Det betyder att Sverige redan är bunden av EU-lagstiftningen och endast har möjlighet att påverka hur det integreras i befintliga nationella regelverk.

‍